Uttalande från Medlemsforum 2016

Digital otillgänglighet och inskränkt ledsagning – Viktiga frågor för unga med synnedsättning

Den 16-19 juni samlades ca 30 mötesdeltagare på Sjöviks Folkhögskola i Avesta för att hålla årsmöte – Medlemsforum 2016 – i Riksorganisationen Unga Synskadade.
Dagarna genomsyrades av gemenskap och diskussioner om organisationens framtid och utmaningar och möjligheter i omvärlden.

En av de politiska frågor som stod i fokus under dagarna var digital otillgänglighet.

Digital otillgänglighet är ett växande problem för oss unga med synnedsättning. I takt med att digitala system och plattformar blir allt vanligare, riskerar allt fler att utestängas om inte den digitala tillgängligheten kan garanteras, säger Linus Forsberg, riksordförande

En annan fråga som också gav upphov till stora diskussioner var de inskränkta möjligheterna till ledsagning.

Inskränkt ledsagning får till följd att vi, unga med synnedsättning, begränsas kraftigt i våra yrkes- och privatliv. Det skapar ett utanförskap, och inte minst dålig mental och fysisk hälsa, fortsätter Linus Forsberg

Diskussionerna resulterade i två uttalanden, här bifogade i sin helhet. Uttalandena riktar sig främst till berörda ministrar och departement, men även till alla som är intresserade av ett samhälle där alla har förutsättningar att vara fullt delaktiga.

För mer information, kontakta
Linus Forsberg
Riksordförande
0729-07 91 33
linus.forsberg@ungasynskadade.se


Digital otillgänglighet – ett växande problem

Den 1 januari 2015 infördes bristande tillgänglighet som form för diskriminering i den svenska diskrimineringslagstiftningen. Det är något den samlade funktionshindersrörelsen arbetat för i många år. Att en utökning av lagstiftningen kommit till stånd är således en viktig milstolpe. Dessvärre innehåller den stora brister och ger inte fullt skydd mot diskriminering. Förutom att lagen ger utrymme för undantag, saknas också viktiga områden för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva och verka i samhället på lika villkor med andra.

Ett område det inte pratas så mycket om i sammanhanget är den digitala otillgängligheten. Idag tillgodogör sig majoriteten av Sveriges befolkning information via internet- och smartphonebaserade lösningar. Sådana lösningar omfattas inte av diskrimineringslagen, varpå en person som inte kan ta del av digitala plattformar inte heller kan anses diskriminerad. Information är nyckeln till de flesta samhällsområden. Utan tillgång till de plattformar där information finns blir personer med synnedsättning isolerade och mycket begränsade i sin vardag. Detta resulterar i ett utanförskap som försvårar en redan utsatt grupps möjligheter till arbete, studier och en aktiv fritid.

Att digital otillgänglighet inte utgör en diskrimineringsgrund är anmärkningsvärt. Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning år 2009. Det innebär att gruppen ska ha rätt att inkluderas i samhällets alla delar. FN granskade hur Sverige lever upp till konventionen år 2014 och riktade då kritik mot undantagen i diskrimineringslagen samt uppmanade till skärpning utifrån artikel 5 om antidiskriminering och artikel 9 om tillgänglighet. I konventionen fastslås även rätten till information i artikel 21.

Inom EU pågår för närvarande förhandlingar kring en ny tillgänglighetslag. Lagen är tänkt att omfatta krav på att digitala plattformar och applikationer ska vara fullt tillgängliga. Utvecklingen på IT-området är snabb, och det behövs en skarp lagstiftning snarast för att säkerställa att alla kan ta del av denna, på många sätt fantastiska, utveckling. Sverige är ett föregångsland sett till digitala lösningar och system och skulle även kunna bli en föregångare för full digital delaktighet. Då behöver detta område inkluderas i svensk diskrimineringslag.

Mot denna bakgrund vill Riksorganisationen Unga Synskadade, samlade till Medlemsforum 2016, uppmana regeringen:

  • Att prioritera arbetet för en ny tillgänglighetslag inom EU i syfte att säkra den digitala tillgängligheten.
  • Att lagstifta om att digital otillgänglighet ska utgöra grund för diskriminering.

Ledsaga oss till rätten att vara medborgare!

Riksorganisationen Unga Synskadade strävar efter att personer med synnedsättning ska kunna vara aktiva och självständiga medborgare. En förutsättning för det är att det finns en väl fungerande ledsagarservice i hela landet. Tyvärr upplever vi att det inte är så idag.

Vi ser en rad problemområden. Det blir allt vanligare att personer med synnedsättning nekas ledsagning, eller att antalet beviljade timmar inte motsvarar individens behov. Ledsagningen medför ibland även extra kostnader för individen, antingen genom social omsorgsavgift eller att ur egen ficka behöva stå för ledsagarens omkostnader. Det förekommer också att kommuner alltför detaljerat bestämmer vad ledsagningen får användas till. En och samma individs behov kan bedömas olika i olika kommuner. Det sistnämnda medför att personer väljer att inte flytta trots möjligheter till jobb och studier på annan ort, eller att man flyttar men fortfarande är skriven i sin hemkommun för att inte förlora rätten till ledsagning. Att inte bo på sin folkbokföringsort kan istället innebära att man förlorar möjligheten till annat stöd.

Detta försvårar för unga med synnedsättning. Som ung är det vanligt att flytta för att studera eller arbeta och det ställs krav från samhället på att göra det. Även drömmar och mål kan vara en anledning till att flytta. Men för unga med synnedsättning ges små möjligheter att förverkliga drömmar och uppfylla samhällets krav i och med dessa problemområden.

Ledsagning kan beviljas genom två lagstiftningar: LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade) och SoL (Socialtjänstlagen). Den stora skillnaden mellan dessa är att LSS garanterar kostnadsfri ledsagning, medan SoL medför en kostnad för individen. Hur stor kostnaden är skiljer sig mellan kommuner. Personer med synnedsättning ska, enligt den ursprungliga idén omfattas av LSS. Tyvärr ger lagen utrymme för tolkning och handläggare gör ofta olika bedömningar och blandar ihop stödet med personlig assistans. Tolkningsutrymmet har också gett upphov till rättsprocesser där kommunens bedömning blivit vägledande, vilket inneburit att allt fler nekas stöd.

I artikel 20 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att konventionsstaterna ska ge personer stöd och service så att det är möjligt för dem att röra sig som och när de vill. Det är inte möjligt i konventionsstaten Sverige idag.

Riksorganisationen Unga Synskadade, samlade till Medlemsforum 2016, anser att dessa problem går att lösa på följande sätt:

  • Att personer med synnedsättning ska omfattas av LSS.
  • Att en skärpning görs av LSS som särskiljer ledsagning från personlig assistans, minskar utrymmet för tolkning samt likställer bedömningen i olika kommuner.
  • Att stöd beviljas utifrån individens behov och i tillräcklig mängd för att individen ska kunna leva det liv den själv vill.
  • Att alla kostnader för ledsagning ska täckas av kommunen, inte individen själv.